norskmango

Vi har handlat kuddar till vår bänk. Såhär fint blev det då!
T.o.m. Buddah som vakar över oss verkar nöjd (eller så är det för att hans namne leker loppan i gräset)

     

Och så klart, några oj-vad-det-är-skönt-att-slappa-efter-att-lekt-loppan-i-gräset-bilder

                               

   

Denna vecka och nästa vecka jobbar jag helt ensam. Verksamheten har stängt två veckor till och jag har liksom inga kollegor eftersom det kommer personal från boendet till oss tills det blir fasta tjänster.
Så... Helt ensam... Ganska bra för jag får mycket gjort men hade varit trevligt att ha någon att bolla tankar och ideer med. Jag har också kunnat jobba lite hemifrån vilket har känts väldigt lyxigt, nästan som jag skubbade. Gillar att jobba vid datorn, mer organisatoriskt. Dessutom vet ni flesta att jag inte har några problem med att vara ensam, uppskattar det faktiskt i lagom mängd. Så det är helt ok. Men vid lunchtid idag kändes det väldigt tydligt med ensamheten, den studsade från väggarna och ekade i min mikrade plastburk med rester. Då kommer min riddare inridandes på vit häst och svingar upp mig med sina muskulösa armar. Hmm... OK, han skickade ett sms och frågade om jag ville äta lunch med honom på hans jobb, men det var väldigt gulligt. (Jag hade inte heller några mikrade rester i en plastburk men jag tyckte det passade in i framställning av mina känslor i det uppmålade sammanhanget. OK. Jag överdrev.).

Massakern i Oslo, svältkatastrofen i Somalia, djurslakten till fördel för snabbmatskedjorna (som Morrissey lämpligt nog tog upp på en konsert i Polen och att det som hände i Norge var inget i jämförelse), flygkraschen i Marocko... Få grässtrån av alla hemskheter i världen. Jag kan fortfarande inte skriva något konstruktivt icke-klyschigt om det så jag låter bli. Nu har jag iallafall nämnt det så att ingen tror att jag inte en hårdhjärtad egoist. Det är mer tvärtom, mitt hjärta värker för allt lidande.

Varför kan inte alla bara vara snälla mot varandra, hjälpas åt, inte döma och vara positiva?

Och på tal om det, klistrar nu in en del av ett inlägg från min kompis. Sorgligt, tragiskt och förbannat frustrerande. Bojkotta EH!

" Jag satte mig på Espresso house. När jag satt ute kom en en ganska tärd troligtvis hemlös man med en kopp kaffe och undrade om han fick sitta vid mig. Självklart! Han var väl lite påverkad men inte alls så att det störde. Han drog fram en deodorant och sprejade på sig lite och sade att det fick man minsann göra med ett sådant vackert sällskap. Vi satt och pratade om allt möjligt. Stadens historia. Han hade stenkoll eftersom att han var en stolt äkta malmöit. Han tyckte att vi studenter och pensionärer hade det alldeles för svårt nu för tiden!!!
Helt plötsligt står det tre stora väktare och sade: Vi får be er att lämna platsen genast. Kom igen nu.
Va? Varför då? Mannen tog det med jämnmod och gick med en gång. Jag satt förundrad och frågade vad vi har gjort men de upprepade bara att vi skulle lämna platsen. Jag gick. Mannen sade bara: Ja, det är bara så det är. Tackade för sällskapet och tog mig i hand. Han gav mig en god men lite uppgiven blick och försvann. Han fick inte ens dricka upp sitt kaffe han själv hade köpt."

Suck.