Solglasögon, bikini och en hög med näsdukar
I veckan blev det officiellt att jag flyttar hem i maj. Lång tid är det ju kvar men tiden springer fort. Kollegor, deltagare och chef fick veta, och de tog det bra. De kommer sakna mig men förstår varför jag vill hemåt. Det känns så skönt att alla vet, att jag inte behöver känna att jag springer runt och smyger med hemligheter. Ville egentligen vänta till ca en månad innan tills jag berättade det för deltagarna men eftersom rykten sprider sig fort var det bättre att det hörde det från mig. När jag berättade för deltagarna fokuserade jag på att jag har familjen min och vännerna långt bort och att jag saknar dem. De reagerade direkt med att de förstår mig, vilka underbara och kloka människor jag jobbar med!, eftersom de själva har familjen stort sett runt hörnet och bor tillsammans med sina vänner. Under samtalet sa de däremot att de kommer sakna mig och att jag inte fick lov att flytta, men det kommer att gå bra. Jag hoppade också ganska snabbt på spåret att en ny människa då kommer istället för mig, kanske en snäll tjej eller to.m. en snygg man - och det är ju alltid populärt!
Chefen blev väldigt besviken, berättade att hon hade planer på att jag skulle bli "fagleder" för hela området Arbete och aktivitet i kommunen, vilket innebär allt från min arbetsplats till demensverksamhet till fritidsverksamheten och allt därimellan. Vi var överens om att vi måste hålla kontakt och samarbeta mellan arbetsplatserna. Hon sa också att de förlorar en kjemperesurs i kommunen, men att hon som privatperson förstår mig och hur jag tänker. Det har ju varit en tung period med sjukdom och dödsfall för mig och mina nära. Det värmer hjärtat att hon har så höga tankar om mig, och jag darrar lite av hennes planer - tror hon verkligen att jag skulle klara av något sådant, ser hon den kompetensen hos mig?
Dessutom måste jag berätta att jag både tänkt och drömt på norska! Flera gånger i denna text har jag behövt sudda och skriva om eftersom det automatiskt blev i norska. Och i veckan stod jag på langrenn (vad heter det på svenska då?) skidor, och tyckte om det. Huffa meg, begynner jeg å bli norsk?!
*
Tar en paus i bloggandet, för sorgearbete och i respekt för dem som inte längre finns med oss.
Till mormor
Jag åldras och är på god väg till att bli vuxen. Vuxen på riktigt. Men jag vill hålla kvar i min barndom. Hålla kvar i det goda och det fina som fyllde min barndom. Kanske jag har växt upp i en skyddad värld men jag skulle inte vilja byta ut den mot något annat. Jag skulle inte vilja byta bort dig mot något annat. Du har haft en stor del i att fylla min barndom. Jag vill fortsätta att vara liten, gömma mig under dina långa kjolar och äta din goda mat. Jag vill bli bjuden på din, inom familjen berömda, smörtårta som var obligatorisk på alla födelsedagar. Jag vill sitta bredvid dig och klämma på dina överarmar, för att de är så kalla och mysiga att klämma på. Känna doften av zoegas kaffet som kokas i din pedantiskt rena kaffekokare, smaka brysselkexen som bjuds på, fnissa åt det där överblivna skinkpålägget som göms i smörpaketet, ta del av ditt stora hjärta, din närhet till skrattet, din omtänksamhet, din vilja att träffas och umgås…. Jag vill inte vara utan det.
Jag vet att jag inte kan stoppa tiden, och att ödets /Guds /moder Naturs mening inte går att ändra på. Du är redo för nästa äventyr. Jag skulle så gärna vilja visa dig vårt framtida hus, våra framtida barn och vårt framtida liv. Jag väljer att tro att du kommer och hälsar på, tittar till oss så att vi har det bra och att vi inte slarvar med städningen.
Minns du när du satt sönder hammocken i Oxie? Minns du när du viskade om servitörens snygga rumpa när vi var på restaurang? Minns du alla gånger vi spelat kort? Minns du fikastunderna i köket? Minns du… Det är så många minnen. Tack för allt mormor. Du ska vara stolt och nöjd över ditt liv, allt du skapat och allt du gjort. Du är fantastisk och jag har inte ord nog till att beskriva hur mycket jag tycker om dig.
Hälsa morfar.
Jag minns...
Mycket väl springer hon in på gästtoaletten, utbrister ett HAHA när hon låser dörren och jag kan småleendes passera den pyttelilla toaletten och njuta av min smarthet och möjligheten att sträcka på benen i den härligt stora familjetoaletten.
Härliga minnen.
Impad
Detta är från en bok som heter Jag är pappa till Anna skriven av Ulf Lundén:
"Jag kan dyka djupt i olika samhällsguider. Det handlar om stödfamiljer, korttidshem, anhörigvård, ledsagarservice, bostadsanpassning, bostadsbidrag, bostadstillägg för handikappade, statligt vårdbidrag, feriebidrag, handikappsersättning, föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning, kontaktdagar, LSS, reseersättning, färdtjänst, riskfärdtjänst, bilstöd, anpassningsbidrag, tekniska hjälpmedel, vårdartjänster och till sist överklagningar. Dygnet har bara 24timmar."
Ulf skriver även:
"Du måste öppna ditt hem för främmande människor och lära dig argumentera för din sak. Du måste ibland blottlägga din sårbarhet, men ändå alltid bete dig väluppfostrat, diplomatiskt och vuxet eftersom du är i händerna på andra, som bara genom ett penndrag, ett hastigt ogenomtänkt beslut, radikalt kan förändra alla förutsättningar, och ska om den vanliga lunken av rutiner, som gör att tillvaron fungerar vardagliga men ofta slitsamma strategier."
Samt att:
"Jag vet att många föräldrar med funktionshindrade ban upplevs som arbetsamma och jobbiga. Att våra krav uppfattas som omöjliga att förverkliga. Ändå handlar det bara om en grundläggande önskan. Att våra barn ska bli älskade och sedda bland både kamrater och vuxna i dess närhet."
Den kampen tar alltså dessa föräldrar varje dag. UTÖVER sitt övriga liv. Vem har svårt att få ihop sitt liv, och hinna allt på dygnet 24timmar? Vem kan tänka sig denna kamp UTÖVER allt det andra?
Boken ger en röst som vi ofta inte hör lika tydigt, och skildrar anhörigas tankar och önskningar som finns oberoende på hur stor sannolikheten är att det kan önskningarna kan bli verklighet. Jag tycker boken ger förståelse för föräldrarnas kamp om rättigheter, om sorg, bitterhet och den bistra sanningen om hur vår verklighet fungerar. Om jag hade varit den typen som sagt uttryck som You go girl, så hade jag velat säga det nu! (Och ja, jag är medveten om att Ulf Lundén med största sannolikhet är en man men ni förstår vad jag menar!)
Privatliv?
Först: ett stort GRATTIS till Marie och hennes fina flicka som tittat ut i veckan!
Igår upplevde jag hur det skulle vara att bo i ett butiksfönster. Barnbarn till grannen var tydligen på besök och lekte ute i snön. Eftersom området helt upp till huset, förutom altanen, är föreningens och inte privatägt så tyckte jag inte det var så konstigt att de lekte runt huset och i trappan. Men när plötsligt en lintott med röd mössa satte sin näsa på fönstret blev jag lite överraskad. Hon vinkade och jag vinkade tillbaka. Misstag nr 1. Hon hämtade sina kompisar och berättade att där inne sitter en snäll dam som vinkar tillbaka. Pröva! Om hon inte ser dig så banka på fönstret. Jättehårt. Jag ler och vinkar tillbaka till kompisarna. Misstag nr 2. Nu glömmer de helt bort att leka i snön och att kasa nedför trappan i sina overaller. Det enda som är roligt nu är att springa runt och banka på våra fönster för att få mig att vinka. Att jag sitter i mina myskläder och slötittar på tv verkar inte påverka. Den sociala utvecklingen till att förstå viljan att ha ett privatliv och att respektera detta har ännu inte inträffat hos dessa barn. Sen dyker Sid upp, vaknat av allt bankande och undrar vad som händer. Barnen får snabbt syn på honom och nu är det bara han som gäller. Åh där är katten. Ser du honom? Banka på fönstret så att han ser oss. Åh så söt! Hej kisse kisse. Varför springer han bort? Kom tillbaka! Kisse kisse. Vi bankar lite till så kanske han kommer.
Här inträffar misstag nr 3, att jag inte säger till dem att nu räcker det, han blir rädd för er och jag vill se på Gilmore Girls utan ert sällskap. Men nej då. Är det verkligen möjligt att vara konflikträdd för tre barn i åldern 6-8? Eller är det möjligtvis så att viljan att vara till lags är så stark att den egna önskan åsidosätts, och de är ju bara barn och de tycker ju att det är roligt att leka i snön och inte är det konstigt att de vill klappa katten. Han är ju faktiskt väldigt söt. Samtidigt som min irritation vaknade upptäckte barnen något annat roligt att leka med och försvann därför bort. Pust.
Läsglad?
Nu har vi snart jobbat första veckan på det nya året, vi har kickstartat med fast personalgrupp och nytt schema. Inspirerande och himla kul!
Läste genom lite gamla inlägg, och nu som när jag skrev det är citaten (trots att de inte är konsekventa i sin utformning vilket retar mig vääääääääldigt mycket) är vägda med tyngd i varje ord. Från minsta citatet till det längsta finns en historia, en mening, ett syfte och tanke. Så - ni som har så mycket tid över, läs, väg och begrunda.
Tjo va det viftar
Peps Persson, Anna-Mia Barwe, Timbuktu, Emil Jensen, Miriam Aida, Mikael Wiehe etc.
Skånska visor från slutet på 1800-talet och början på 1900-talet.
Inte dumt.
Inte dumt alls.
http://www.youtube.com/watch?v=YJGUOijyfPA
2012
Skrivit och suddat. Skrivit. Och suddat. Det blir inget hurrande för året som varit. Eller året som precis tagit sina första stapplande steg. Solen står upp. Var dag. Oavsett. Om det är en tröst eller inte får du själv avgöra.
Jag startade 2012 med att se Biutiful, göra yoga, skriva på min hemtenta, äta gott och pussa på min Sambo. Jag är glad att solen står upp. Var dag.
Visst är jag nyfiken på vad som ska hända under 2012. Nyfiken som när julklapparna ligger en armslängd bort. Och visst har vi planer, önskningar och drömmar. Något kommer bli bra. Något kommer gå fel. Men vet ni vad?
Solen står upp.
Var dag.
