norskmango

Idag slet sig Sid från sitt band när han var ute. Innan Sambon fick tag i honom hann han springa över vägen mot äldreboendet, tillbaka över vägen och sedan åter över vägen för att gömma sig under en bil. Nyvunnen självständighet ger mersmak, nu går han här hemma och jamar. Han vill ut.
Hur kan man ge självständighet och frihet i lagom mängd? Vad avgör vad som är lagom? Det är ju farligt att springa ut så mitt på vägen, en väg där bilarna kan köra i 70km/t. Farligt för att han kan stöta på andra katter, farligt för att han kan hamna i slagsmål eller få sjukdom. Men han vill ju vara ute.

Liknande frågor har dykt upp i huvudet på jobb. Utan att på något sätt dessa kan jämföras. Varje individ är unik och har sina förmågor, oavsett funktionsnedsättning, kön, ålder, ras. Detta kan bli en väldigt lång diskussion, och jag kan rada upp försvarstal här men jag hoppas ni förstår mig och vad jag menar. Jag har stor tillit till varje individs förmågor, och värderar varje individ utifrån just den individen, utan att döma eller dra generella sammanfattningar. Det är iallafall mitt mål och förhoppning. Tillbaka till ämnet. 
Vad kan vi göra som personal för att ge frihet? För att deltagarna ska vara så självständiga som möjligt? Vad ska de "besparas", och ska dem det? Istället för att undvika svåra frågor kanske man borde ta tag i den, ta sig tid och prata, förklara, stöta och blöta.
Trots väletablerade boende med engagerad personal och tätt nätverk ser jag att många av deltagarna är socialt handikappade, mer än "bara" funktionsnedsatta p.ga. utvecklingsstörning. Genom att inte utsättas för det som normalstörda utsätts för, få möjlighet att förstå saker och ting som de verkligen är, ställa frågor, diskutera etc. blir dem socialt handikappade. (För att inte tala om musiksmak och matkulturen inom kategorin psykisk funktionsnedsatt; man behöver inte bara lyssna på barnvisor och äta korv med mos eller pizza - det skadar inte att få möjlighet att lyssna på annan typ av musik och smaka nya smaker!).
Många i denna grupp får inte tillgång till samma möjligheter i vardagen som många andra, allt från fysiska och praktiska saker som kulturellt och filosofiskt.

Jag är trött på uttrycket "godt nok". Är det det som det handlar om? Att deltagarna ska få en vardag som är godt nok? Ska vi inte sträva mot att de får en jämlik vardag, en vardag med mest möjliga självständighet och delaktighet? Då måste man också ges möjlighet till det, utan att besparas.
Men kan vi göra så? Är det genomförbart? Var är då balansen mellan krav och den egna viljan? Alla har vi våra arbetsuppgifter på jobb, och alla delar är kanske inte lika roliga men vi gör det ändå för det är vårt jobb. Ur den synvinkeln har jag och mina kollegor lättare att sätta gränser gällande krav och egna viljan, men hur ska man få det till i ett boende? Och utöver detta få ihop det med personal logistik, och golv som måste tvättas, och dokumentation som måste skrivas. Vi diskuterar mycket på jobbet, allt från den stundande julen, till Breivik, till osten på brödskivan. Vi försöker att engagera deltagarna i sina egna liv, att känna självtillit och ansvar för sitt eget liv och en påverkan över sin vardag. Det är inte lätt. Det går inte fort. Men vi tror på det, tror att det är viktigt.

En annan fundering som rullat runt i huvudet är vårt kontrollbehov som personal, och var de gränserna går. Ett ex. är när personal ställer frågor till en deltagare för att visa hur duktig deltagaren är och vilket fint samspel de har. Men där personalen några minuter senare höjer rösten, blir irriterad och säger till deltagaren att nu räcker det och det har vi pratat färdigt om. Vem bestämmer det? När är det färdigpratat? Personalen fick pratat så länge hon ville, men inte deltagaren. Är det rättvist? Och att rapa svar på samma frågor man fått i flera år, är det kunskap? Är det "bevis" på att vara duktig? Vad är att vara duktig? Är man mer värd då, om man kan svara på frågor eller kanske om man klarar att knyta skosnörena? Är man en duktigare person då, och vad innebär det? Har man då ett högre värde? Vad är det för samhälle, och vi värderar varandra utifrån prestation och hur duktiga vi är? Huffa meg.

"Det är gott vi har en svensk här på jobben så vi har någon att skratta åt", sa en av tjejerna på jobb idag :)

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna denne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng
och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa är inte att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

/Sören Kirkegaard 

När nyheten om att L Brandeby dött kommit ut var min första tanke - usch så synd. Varför är det så? Varför är Döden usch? Jag vill kunna se medvetenheten i det som sker, och kunna lita på att det som sker sker med en anledning. Inte döma det som sker, utan följa vågorna med tillit. Döden är inte slutet, utan nästa steg. Och bara för att vi inte kan se bakom den gatuhörnan är det Usch.
Smärta är det värsta. Jag vill inte att någon ska ha ont. Fysiskt eller psykiskt. Förändringar i livet kan vi inte påverka och det kan jag acceptera, men smärta det ska vi kunna ta bort. Tycker jag. Om bara Döden inte var sammankopplad med smärta skulle jag, tror jag, lättare kunna acceptera den. Döden behöver inte göra ont, det har jag förstått men ändå. Till stor del är det för vår egen del vi blir ledsna när en person går ur tiden, att vi rent egoistiskt vill hålla kvar personen hos oss. Och så är det där med att inte veta; vad händer, när händer, gör det ont.

Idag har jag ont i halsen pga förkylning. Det smärtan borde vi också kunna ta bort. Tycker jag.

Fredag och jag är hemma tidigt pga kurs i Oslo. Startade dagen halv 7 så hela arbetsdagen blev faktiskt fylld. Kursen var om tidshjälpmedel och kommunikationshjälpmedel så nu har jag fått mer inspiration till att driva även dessa frågor på jobbet! Jag hade mina funderingar på behov av hjälpmedel innan jag drog dit, och nu har jag fått bekräftat vissa av de behoven. Nu ska planerna skridas till verket - brukarna ska bli så självständiga, och nöjda, och kommunikativa, och det ska bli... alldeles alldeles underbart!

Som sagt, fredag. Bästa dagen på hela veckan enligt min älskade sambo. Jag ska bara ta en tupplur först så att jag orkar vara vaken längre än till Doobidoo... Ibland blir jag osäker på om jag är 28, eller 82år gammal.

I veckan har vi satt egen glögg, hemlig smaksättning däribland en liten katt tass - himla spännande att doppa tassen i bubblande svagdricka. Oh vad jag längtar tills vi kan julpynta, vi kommer att vara först i samhället med julgran! Hemmahuggen, nä ok inte riktigt men iaf från byn, och stor och tjock. Och så klart kommer katten tycka om att titta på den, men aldrig röra eller leka med den.

Försöker komma på en lustig eller intressant historia från jobbet men just nu står det stilla. Men det är fortfarande väldigt spännande och inspirerande jobb, både att jobba med brukarna som är så kloka och fantastiska, men även att jobba organisatoriskt - planera, ordna, fixa, dona.

Nu får jag hämta in katten, sambon tror att han kan få lunginflammation om han är ute för länge - kan katter få det förresten?

God helg, vi snakkes

Som medlem i Går det laga med silvertejp är det inte trasigt-gruppen på FB kan jag stolt meddela att man även kan bygga en ganska skrymmande och ful men uppskattad labyrint leksak av fem papplådor och en hel del silvertejp. Sid är väldigt nöjd. Silvertejp och kärlek - det ordnar det mesta.

Vi har haft en UNDERBAR helg! Jag fick min (något för tidiga) födelsepresent+julklapp, vilket var övernattning och behandling på spa. http://www.estatiaresort.no/no/Resorts/Norefjell/Spa/Velvare-Spa/

Efter att noga förberett katten med mat, vatten, godis och dubbla kattlådor bar resan iväg. Tack vare, eller på grund av, en inkompetent gps körde vi lite vilse vilket gjorde att vi kom dit lite senare än beräknat. Gps ersätter tydligen sunt förnuft så vi ifrågasatte aldrig att vi kom in på mindre och mindre vägar, längre och längre ut i skogen! Men väl framme var omvägen snabbt glömt! Ett fantastiskt fint ställe, modernt byggt med sten och mörkt trä som passade in i omgivningarna. Rummet sambon hade bokat var snarare en lägenhet med komplett kök, soffavdelning med platt tv och kamin, egen balkong, snyggt badrum och BADKAR i sovrummet! :) Jepp, det stämmer. Vi provade aldrig det, men såg ganska härligt ut att bada med utsikt av skog och mark.
Efter installation på rummet/lägenheten tog vi en titt på spa-avdelningen och sen var det dags för behandling.
Behandling var helt fantastiskt, först peeling med himalaya salt på hela kroppen, och så inpackning med aloe vera-olja. Medan kroppen gottade sig i det fick jag ansiktsbehandling, och efter det att jag duschat av mig saltet avslutades behandlingen med hot stone massage.
Åt god mat på restaurangen på kvällen och morgonen efter bjöd på härlig frukost buffe samt bad i spa-avdelningen. Vi hoppas kunna återkomma till Norefjell Spa, någon som vill följa med nästa gång? Det kan också läggas till att de ordnar bröllop, så om vi vinner på lotto...
Innan vi körde hem passade sambon på att klättra klättervägg, och sen var det racerfart hem till kissekatten. Han var himla glad att vi kom hem igen, men det är han i och för sig också om vi går ut för att hämta posten...

På hemresan körde vi efter en bil med reklam för catering. Där stod det att de erbjöd: tapas, snittar, kallbords mat och sällskapsmat. Vad är skillnaden på dess fyra?
Tapas= olika små rätter som man plockar
Snittar = olika små rätter som man plockar
Kallbordsmat = består väl av olika typer av tapas och snittar
Sällskapsmat = mat där man kan prata och äta samtidigt, därmed önskvärt ex. tapas. Eller??
Tja, dessa norrmän... :)