norskmango

Nu är det dags att avsluta den resedagbok. Jag startade bloggen som en resedagbok under vår tid här i Norge, och när det nu är dags att flytta hemåt är det också dags att avsluta bloggen.

OK, samla krafter för här kommer högtravande ord om tiden i Norge:
Jag har under detta 1år och 8månader upplevt otroligt jobbiga och fantastiska härliga saker. Jag har ibland känt mig oerhört långt bort, och ibland bara runt knuten. Folk i mitt liv har blivit föräldrar, de har blivit sjuka och gått bort, någon har äntligen hittat sin rätta väg i livet, andra har kämpat i motvind. P.g.a. nära människors smärta har jag grubblat över livets väsentligheter, vissa som jag delat med mig här. Jag har en tröst i att livet inte tar slut med sista andetaget, att vi alla är en del av något större och att saker sker för en anledning, som vi inte alltid kan förstå (kanske det inte heller är meningen). Sorgen efter mormor kommer följa mina steg under en lång tid framöver. Men försöker luta mig mot att det var dags för henne, sorgen är min egna personliga förlust, och smärtan som hon fick uppleva i slutet. Smärtan att inte kunna vara där under hennes sista tid tynger mig också, hade så önskat jag kunde hålla henne i handen de sista dagarna men vet att mamma gjorde en fantastisk och viktig insats för mormor den tiden.
Jag har haft möjlighet att läsa distanskurser, lärt mig om anatomi och fysiologi, om motorisk inlärning och dess påverkan vid smärta, samt lärt mig om hinduism och buddhism. Det har båda lärt mig saker men även öppnat dörrar till nya funderingar. Oavsett hur det ligger till med livet, döden och allt därimellan är det viktigt att ta hand om varandra, ta hand om oss själv och moder Natur (ja, jag varnade er - det skulle bli högtravande). Varje människa är lika värd, varje liv är lika värd. Framgång eller kön, styrka eller intelligens, ålder eller längd, värdet är detsamma.
Mitt jobb har gett mig utmaningar på både ett personligt och yrkesmässigt plan, och jag hoppas har lämnat ett avtryck här så att mina kollegor kan jobba vidare på ett så fint sätt de redan gör. Jag är så oerhört nöjd och stolt över att ha jobbat med dessa fantastiska människor som öppnar sina liv och hjärtan för mig. De har lärt mig så mycket.
Även byn och landet har erbjudit utmaningar på många plan, jag har gång på gång tvingats ur min bekvämlighetszon, och överlevt varje utmaning. Vänner och kollegor här kommer att saknas, såsom familj, vänner och kollegor i Malmö varit saknade. Tack vare en uppfinning kallad internet behöver inte fysisk frånvaro vara det samma som total närvaro. Med vissa har jag t.o.m. haft möjlighet att vara mer närvarande, och deltagande i vardag och liv.
Vi har under vår tid här skaffat katt, vi har bott i en fantastisk lägenhet, med fantastisk utsikt och fantastiska möjligheter till tur och promenad. Aldrig igen kommer vi bo såhär, aldrig igen kommer vi ha fjorden som granne, med berg och skog på båda sidor. Det är fantastiskt.

För att summera både tiden här, och bloggen/reseboken finns bara ett uttryck. Det uttryck som återkommit gång efter gång i mina inlägg. Jag är tacksam.

                                                                                                             

Idag är det 17 mai. Flaggorna hänger som sträck från flaggstänger, balkonger och husfasader. Vinden stoltserar med sin frånvaro, dess värre även solen. Tanken slår mig - har en flagga någonsin hängt rakt ner i Malmö, eller i Skåne för den delen? Inte en enda vindpust har under morgonen letat sin in till vår by. Efter över 1 ½ år här förvånas jag fortfarande över att det faktiskt kan vara vindstilla. Märkligt.

Med ett ben här och ett ben där är den svårt att avgränsa mig och mitt intresse för jobbet. Vardagen här rullar ju på, trots att jag håller på att avsluta så fortsätter ju faktiskt vardagen, märkligt nog, och allt det för med sig. Och det är ju så himla roligt så jag dras ändå med i nya projekt, och pratar fortfarande i termer som "och så kan vi...", " efter sommaren så kan vi prova..." etc. Tja, Men bättre det än att sitta av tiden.
Ett glädjande besked att min ersättare tackat jag till tjänsten, och att hon faktiskt kan börja redan i juni gör att jag lämna med ännu lättare hjärta. En super kompetent och trevlig människa verkar hon vara och jag tror att hon kommer att passa in i teamet like a glove.

Ledig idag. Jobb imorgon. Helg. Jobb mån-tors. Flexledig fredag. Hemflytt lör. Märkligt.

En risk för att låta extremt gammal: vem är Avicii och varför vill man se den personen uppträda?

Igår blev jag överraskad med avslutningsmiddag. Fick veta att jag skulle bli upphämtad halv sju, o blev därefter hotad att det skulle stå en låda med kläder jag skulle ha på mig utanför min dörr  hemma. Sån tur var det det tomt hot, utklädnad och pinsamma saker med fokus på mig är inget jag anser vara en trevlig kväll. Hot om fallskärmshopp förekom också. Med mask för ögonen blev jag körd runt o runt, och slutstationen var kina restaurang i stan där nio av de jag jobbat närmst med väntade. Det var en trevlig kväll med god mat o hyggligt sällskap, roligt o lite rörande att de ville komma på avslutningsmiddag för lilla mig. Jag fick också gåvor, en superfin korg med ingredienser, oppskrift samt hjärtformat våffeljärn. Våfflor är Norges inofficiella nationalrätt :). Dessutom höll chefen ett väldigt fint tal och så fick jag en oerhört vacker bok om Norge från hela familietjenesten. Gulligt! Ser fram emot semester i Norge i framtide, finns så himla många vackra platser.

Nu ät det 2v kvar, packning är påbörjad, intervjuer för min ersättare är avklarade och solen skiner. Nu om någon gång är det viktigt att uppskatta var dag.